Anna Axén

Har haft sååå mycket denna veckan! Typ den mest stressade veckan någonsin? På länge iallafall!
But finally it's done! Känns så otroligt skönt att det är fredag alltså! Prov, diagnos och förhör bara idag, även prov igår osv.. FÖRSTÅR NI?!? Hehe ok. (fick VG på matteprovet föressten, nice)
Ska strax iväg och träna, och oj vad det kan behövas då. Så himla fatass nu det senaste alltsååå, what to do?
Okej nä nu har jag faktiskt bråttom, som vanligt.. Hejdååuu!

Jaa.. Vad är igentligen lycka? För mig? Ååh så mycket..
Vara med familjen och släkten, fast det är ju bara så självklart. Har grym kontakt med dom närmsta i släkten (farmor, mormor, kusiner osv osv..), vilket jag är så otroligt glad över. Jag älskar min släkt, för ni är så himla awesome, allihopa.
En annan grej jag blir så sjukt glad över är att resa. Resa mycket.. Bara vara få vara sig själv liksom, där ingen dömer en för minsta grej man gör.
Jag menar, vad är Sverige jämfört med så många andra länder? Tillexempel Turkiet, vart där förr och ska dit igen i Augusti, så himla amazing folk där, alla är så otroligt snälla och hjälpsamma och ingen dömer ut en för nånting man gör, eller gjort. Man kan liksom vara sig själv, och alla gillar alla typ.
Liksom, tänk er.. Sverige? Visst, vi har inte krig (vilket man bara kan vara glad över) och vi är rikare än många andra länder, men herregud, jag lever hellre med fattigare inkomst och lite mindre lägenhet i ett land där folk gillar en för den man är och inte för någon man borde vara liksom, istället för fint hus med rik svensson-familj MEN i ett land där man inte kan vara hur man vill, tror vi alla har fattat att man inte får vika ut sig här, speciellt inte småstäder som denna jag bor i, helt otillåtet liksom, vem tror att man kan gå och se ut som man vill och göra som man vill? Herregud vem är man då liksom? (Förstå min ironi)
Nä! Jag och förmodligen många andra mår bättre av att kunna göra som man vill utan att bli dömt för minsta lilla grej, åh! Så trött på sån skit.
Dessutom är allt så mycket billigare i Turkiet, heh soft! Men ja, kortfattat, resa över huvudtaget är så himla soft och man får sån kick liksom.

En annan sak jag blir så sjukt lycklig av är fotboll, hör och häpna! Nää ni kanske inte blir så förvånade, men ni som känner mig vet ju att jag inte spelar så mycket längre, börjar nästan gråta när jag tänker påt haha.
Men på riktigt, började spela med min egen åldersklass i början, och när började jag spela då? När jag var 6 tror jag, nått sånt. Efter några år fick jag vara med och spela i ett 96 lag, vilket var med folk som vart två år äldre än jag, till en början vart det ju helcoolt liksom, jag va liten och spela med tjejer som va två år äldre va helt otroligt. Nu känns det inte alls lika stort haha, vilket det inte är heller. Men iallafall! För inte så längesen sa tränaren för 96laget till mig att gå upp och träna med damlagen, det vart helt sjuk! Trodde inte mina öron typ, jag menar DAMLAGET?!?! Herregud! Typ lyckligaste 13 åringen som får träna med ett damlag? Det vart helt sjukt.
Efter fyra träningar eller så blev jag uttagen till en sjukt viktig match, tragiskt att jag inte ens kommer ihåg vilka vi mötte haha, men ja, blev uttagen och det vart ju ännu bättre liksom! Gick på moln typ, men jag förstog ju att jag inte blev uttagen för att jag var så ''duktig'', visst var jag duktig för min ålder, men jämfört med dom så va det ju inte så mycket. Blev uttagen för att dom saknade folk, dom är inte så många i LE:s damlag alltså. Men det spelade ingen roll för vilken anledning jag blev uttagen för, vart bara så sjukt glad över att jag faktikt fick vara med!
Spelade väl ca 20 sista minuter eller något den matchen, och ja, eftersom att jag inte ens hade förväntat mig så mycket, för jag menar.. jag hade spelat typ 3 träningar med dom?,
Efter matchen kom deras tränare fram till mig och sa att det gick ju bra, antog att jag höll med honom, det gick helt ok alltså.
Fortsatte träna med dom, och allt vart rätt okej än sålänge.
Ju längre tiden gick blev det liksom tråkigare och tråkigare, tyckte att det gick dåligare och dåligare på träningarna även om jag gav allt. Blev bara besviken efter varje träning och det kändes mer som att jag var tvungen att gå på träningarna tillslut, tappade lusten och allt sånt, hade ångest hela veckan ända tills träningsdagarna kom.
Sen på höstlovet tror jag det var, åkte jag till Stockholm, kommer ni ihåg det? Har skrivit om det.. Då jag blev sjuk och allt sånt ni vet? Tog sjukt lång tid på sjukhuset och blir trött bara jag tänker på det.
Iallfall, fick gå på pencilin och alla möjliga tabletter i typ 10 dagar eller vad det var. Vilket gjorde att jag heller inte fick träna. Fast det var ju iofs bara skönt då, hade ju liksom nått att skylla på eftersom att jag faktiskt inte FICK träna. Men dom tio dagarna gick ju rätt fort, kom tillbaks till skolan igen och kunde vara med på idrotten osv osv..
Men orkade fortfaranade inte gå på träningarna, blev trött bara jag tänkte på det. Så jag började skippa träningarna. Och har fortfarande inte gått på några damlagsträningar sen dess. Vilket är så sjukt synd, har tappat så otroligt mycket. Både styrka och kondition liksom.
Idag tränar jag tre dagar i veckan, med 98erna. Fast vi är inte så många så det blir liksom nästan inga ''hårda'' träningar. Löpning två dagar i veckan och bara en dag i veckan jobbar vi med bollen liksom. Det är för lite.
Anledningen till det är att det går tränare upp och ner, trist.
Efter all denna historia undrar ni nog hur fotboll kan göra mig lycklig? När jag fasade inför damlagsträningarna liksom?
Svaret på det är jag inte helt säker på att jag vet, kände mig inte hemma i damlaget helt enkelt.
Hade vart nice att bara börja om allt liksom, i ett nytt lag osv. Nått lag i Stockholm kanske? Där dom har grymma träningar med grym tränare och grymma spelare där alla mår bra tillsammans liksom.
Haha dream on tänker ni kanske? Men nej, jag tänker få det där uppfyllt nåndag. Nån dag..